Professor Per-Ingvar Brånemark stod i början av 1950-talet i sitt laboratorium och forskade om blodceller. Istället för en upptäckt kring blodceller fann han något som skulle revolutionera tandvården och göra honom känd inom tandvården världen över. Av ren slump fann hann att benvävnad kunde osseointegrera titan, kroppen stöter alltså inte bort titanet utan absorberar det, vilket är en unik egenskap hos titan. Metoden han utvecklade revolutionerade implantatteknik genom att det nu blev betydligt lättare att ersätta förlorade tänder.
Idag är metoden sedan länge känd och nyttjad världen över, och den används även i samband med förankring av hörapparater och benproteser. 1965 behandlades den första patienten enligt Brånemarksmetoden.
Ingreppet
Då det är möjligt att sammanfoga benvävnad med ytan av ett konstgjort titanimplantat används metoden till tandimplantat. Man fäster alltså titanimplantat i käkbenet för att ersätta förlorade tänder, vilket är det närmsta substitut för tänder man funnit hittills. Behandlingen består av tre steg.
Brånemarksmetoden används främst till tandimplantat
En grundförutsättning för behandlingen är att patienten har tillräcklig mängd ben av god kvalitet i käken, vilket kan variera beroende på om det är över- eller underkäken, men det är sällan ett större bekymmer.
När implantatbehandlingen väl ska utföras får patienten lokalbedövning och erbjuds även något lugnande om det skulle behövas. Önskar man lugnande så rekommenderas det även att man har med sig en vän eller anhörig som ledsagare efter ingreppet.
Detta första steg i behandlingen tar ungefär en timme. Sedan påbörjas behandlingen genom att skruvarna av titan opereras in i käkbenet för att utgöra ersättningständerna.
Efterbehandling och biverkningar
Läkningsprocessen tar från tre till sex månader ungefär, och sedan är det dags för det andra steget i implantatbehandlingen. Patienten får lokalbedövning och man kopplar sedan en distans till skruvarna som utgör länken mellan de nya tänderna och käkbenet.
Då patientens käke läkt är det dags för det tredje steget i behandlingen. Arbetet påbörjas med att färdigställa bron, delbron eller den enskilda tanden, alltså den protetiska konstruktionen. Då den färdiga bron skruvats fast i distanserna från den andra behandlingen kontrollerar man muntillståndet regelbundet. Tandhygienister ger råd om den särskilda munhygientekniken som är nödvändig för att käken ska läka och undvika inflammationer. Ersättningständerna slits precis som de ”naturliga” tänderna och behöver ses efter kontinuerligt. Om de skulle tappa sin lyster eller bli missfärgade så är det möjligt att få tänderna ”uppfräschade” genom att man enkelt skruvar loss bron och ”putsar” till den. Skulle tänderna slitas eller mot förmodan tappas är dem lätta att byta ut.
Det är ovanligt att man blir tvungen att byta ut tänder och det har visat sig att majoriteten av dem som tvingas till det har varit storkonsumenter av tobak, vilket är det som påverkar ersättningständerna mest negativt. Patienter som röker instrueras att minska sin konsumtion eller helst sluta röka helt.
Biverkningar gällande utseende, talförmåga med mera finns i princip inte, då många av patienterna går från en löst sittande protes till en fast.